Tiden efter att jag fick min diagnos utmattningssyndrom och blev sjukskriven från studierna var som att gå runt i dimma. Jag visste inte vad jag ville eller vad jag mådde bra av. Ibland kunde jag nästintill känna mig schizofren på grund av alla motsträviga känslor som brottades i mig. Jag hade svårt för tystnad och ville helst inte vara ensam men samtidigt som jag ville ha sällskap klarade jag inte av att någon pratade med mig eller förde för mycket väsen. Alla känslor gick upp och ner, fram och tillbaka i en oerhört snabb takt, det var totalt kaos inombords.
Jag var mer eller mindre i ett konstant upplösningstillstånd samt förtvivlad och beslutsam om vartannat. Förtvivlad över att ha hamnat i denna situation, som jag inte visste hur jag skulle reda ut, och beslutsam över att jag minsann snart skulle vara på benen igen och få klart mitt examensarbete.
Då jag blev sjukskriven i början på våren så försökte jag vara ute så mycket jag orkade. Jag älskar naturen och speciellt våren, som är så otroligt vacker när träd, buskar och blommor vaknar till liv och bjuder på skiftningar av alla gröna nyanser. Jag hoppades på att naturen skulle kunna få mig att må bättre, men den framkallade istället ångest över att tiden gick och att jag inte kunde njuta på grund av att jag mådde så extremt dåligt. Jag kände det som att jag befann mig i ett katastrofläge, mitt liv passerade mitt framför mina ögon och jag var för sjuk för att kunna ta vara på det och njuta av det.
Förutom naturen så har hästar betytt oerhört mycket för mig under min uppväxt. Jag försökte därför ta mig tillbaka till stallet, att umgås med hästar och vara ute i naturen hade tidigare alltid fått mig att må så bra. Men jag hittade ingen ro, alls. Jag längtade visserligen till stallet men väl där kunde jag inte slappna av och vara i nuet, jag kände konstant en stress av att behöva åka hem och ta tag i massa saker. Saker som egentligen inte riktigt fanns eller behövde tas tag i. Det var bara en enorm tornado av känslor och inre panik! Jag jagade efter något som skulle få mig att må bra igen, bli mig själv igen!
Till och med när jag sov var jag stressad. Pressade tänder, spände mig och sov oroligt. Vad jag än gjorde och var jag än befann mig var jag stressad. Jag kunde inte koncentrera mig fullt ut på det jag för stunden ägnade mig åt då jag hela tiden fick starka känslor av att jag egentligen inte hade tid att göra det jag gjorde. Min hjärna hoppade hela tiden runt mellan olika saker som jag ”behövde ta tag i”. Jag visste inte var jag skulle göra av mig själv, jag var vilse, famlade blint och försökte greppa tag om något som skulle få mig upp över ytan igen. Så att jag åter kunna andas, hitta ett lugn och en riktning.
Jag hade oerhört svårt att acceptera min situation, låta det ta tid och vara i stunden. Jag var till och med arg på mig själv över att jag inte bara kunde slappna av och ta tillvara på tiden som, på grund av sjukskrivningen, var avsatt för återhämtning. Jag hade inga förpliktelser utan istället fått möjlighet att bara vara, ägna mig åt det jag mådde bra av och i lugn och ro komma tillbaka. Jag önskade så att jag kunde se sjukskrivningen som en paus och fantastisk chans till återhämtning. Men jag klarade det inte, stressen höll på att äta upp mig inifrån.
Det enda jag ville var att bli frisk. Nu! Med en gång! Jag hade inte tid att vara sjuk, jag ville så gärna bara få klart mitt examensarbete och komma igång med mitt liv utanför skolan. Det var ju nu allt skulle börja! Jag bar på en sån enorm frustration, förtvivlan och förvirring. Jag fick ångest och panik av att jag mådde dåligt och inte kunde slappna av. Jag blev ledsen över att jag inte kunde njuta av våren, fick panik över att tiden gick och att jag stod och stampade. Vilket bara ledde till att jag mådde ännu sämre. Det var ett enda stor kaos utan början och utan slut.
Resterande delar av serien Min utmattningsberättelse finner du här.
HÄLSOKLOK 