STRESS, PANIK OCH KÄNSLOMÄSSIGT KAOS| MIN UTMATTNINGSBERÄTTELSE, DEL 3

I samband med att juni kom tog min sjukskrivning slut eftersom vårterminen var till ända och mina studier vara klara. Jag fortsatte att leta efter min väg framåt och försökte ta hand om mig på bästa sätt. Bara jag vilade lite till så skulle jag nog snart bli bra igen.

Hur jag än försökte vilade jag knappast, jag kunde inte finna ro. Min kropp befann sig i ett konstant panikslaget tillstånd och stresspåslaget var enormt. Mitt examensarbete kunde jag inte släppa utan det hängde konstant över mig. Eftersom jag ändå inte kunde vila bestämde jag mig för att göra ett försök att få det klart till höstterminen. Jag ville få det ur världen så fort som möjligt. Och sen skulle jag äntligen kunna vila!

Då det var sommar och varmt försökte jag peppa mig själv genom att sitta utomhus med alla mina böcker, papper och anteckningar. Jag jobbade på och kom framåt om än långsamt. Koncentrationen var låg och jag kände mig ständigt uppjagad och stressad över mitt projekt. Hur skulle jag någonsin få ihop det?

Inte nog med alla känslostormar, total brist på energi och panik, så började kroppen signalera ännu mer om att allt faktiskt inte stod rätt till. Jag blev under sommaren sjuk i förkylning eller halsinfektion så ofta som varannan vecka. Redan under våren hade jag blivit sjuk allt oftare men nu var det värre än någonsin.

Som om det inte redan var nog så började också ännu fler symtom att visa sig, jag tappade enorma mängder hår och eksem hade börjat dyka upp på olika ställen i ansiktet samt i hårbotten. Och värre skulle det bli. Men det visste jag inte då utan jag fortsatte att pusha för att bli färdig med min examen, jag kunde ju ana målsnöret! Och sen skulle jag minsann vila.

I augusti, efter ett samtal med min handledare, började jag dock inse att det inte skulle gå. Jag kom inte framåt i den takt jag behövde och det var inte värt att tvinga mig själv att prestera när min kropp ytterst tydligt sa ifrån. Jag blev tvungen att lägga examensarbetet på hyllan och koncentrerar mig på att ta hand om mig själv. Det kändes som ett fruktansvärt misslyckande men jag insåg att detta var det enda rätta. Jag fick lydigt lyssna på kroppen, vila först och jobba sen. För jag insåg att funkade inte jag funkade inget annat heller.


Resterande delar av serien Min utmattningsberättelse finner du här.

SOM I EN TJOCK DIMMA | MIN UTMATTNINGSBERÄTTELSE, DEL 2

Tiden efter att jag fick min diagnos utmattningssyndrom och blev sjukskriven från studierna var som att gå runt i dimma. Jag visste inte vad jag ville eller vad jag mådde bra av. Ibland kunde jag nästintill känna mig schizofren på grund av alla motsträviga känslor som brottades i mig. Jag hade svårt för tystnad och ville helst inte vara ensam men samtidigt som jag ville ha sällskap klarade jag inte av att någon pratade med mig eller förde för mycket väsen. Alla känslor gick upp och ner, fram och tillbaka i en oerhört snabb takt, det var totalt kaos inombords.

Jag var mer eller mindre i ett konstant upplösningstillstånd samt förtvivlad och beslutsam om vartannat. Förtvivlad över att ha hamnat i denna situation, som jag inte visste hur jag skulle reda ut, och beslutsam över att jag minsann snart skulle vara på benen igen och få klart mitt examensarbete.

Då jag blev sjukskriven i början på våren så försökte jag vara ute så mycket jag orkade. Jag älskar naturen och speciellt våren, som är så otroligt vacker när träd, buskar och blommor vaknar till liv och bjuder på skiftningar av alla gröna nyanser. Jag hoppades på att naturen skulle kunna få mig att må bättre, men den framkallade istället ångest över att tiden gick och att jag inte kunde njuta på grund av att jag mådde så extremt dåligt. Jag kände det som att jag befann mig i ett katastrofläge, mitt liv passerade mitt framför mina ögon och jag var för sjuk för att kunna ta vara på det och njuta av det.

Stenmur med vitsippor framför.

Förutom naturen så har hästar betytt oerhört mycket för mig under min uppväxt. Jag försökte därför ta mig tillbaka till stallet, att umgås med hästar och vara ute i naturen hade tidigare alltid fått mig att må så bra. Men jag hittade ingen ro, alls. Jag längtade visserligen till stallet men väl där kunde jag inte slappna av och vara i nuet, jag kände konstant en stress av att behöva åka hem och ta tag i massa saker. Saker som egentligen inte riktigt fanns eller behövde tas tag i. Det var bara en enorm tornado av känslor och inre panik! Jag jagade efter något som skulle få mig att må bra igen, bli mig själv igen!

Till och med när jag sov var jag stressad. Pressade tänder, spände mig och sov oroligt. Vad jag än gjorde och var jag än befann mig var jag stressad. Jag kunde inte koncentrera mig fullt ut på det jag för stunden ägnade mig åt då jag hela tiden fick starka känslor av att jag egentligen inte hade tid att göra det jag gjorde. Min hjärna hoppade hela tiden runt mellan olika saker som jag ”behövde ta tag i”. Jag visste inte var jag skulle göra av mig själv, jag var vilse, famlade blint och försökte greppa tag om något som skulle få mig upp över ytan igen. Så att jag åter kunna andas, hitta ett lugn och en riktning.

Jag hade oerhört svårt att acceptera min situation, låta det ta tid och vara i stunden. Jag var till och med arg på mig själv över att jag inte bara kunde slappna av och ta tillvara på tiden som, på grund av sjukskrivningen, var avsatt för återhämtning. Jag hade inga förpliktelser utan istället fått möjlighet att bara vara, ägna mig åt det jag mådde bra av och i lugn och ro komma tillbaka. Jag önskade så att jag kunde se sjukskrivningen som en paus och fantastisk chans till återhämtning. Men jag klarade det inte, stressen höll på att äta upp mig inifrån.

Det enda jag ville var att bli frisk. Nu! Med en gång! Jag hade inte tid att vara sjuk, jag ville så gärna bara få klart mitt examensarbete och komma igång med mitt liv utanför skolan. Det var ju nu allt skulle börja! Jag bar på en sån enorm frustration, förtvivlan och förvirring. Jag fick ångest och panik av att jag mådde dåligt och inte kunde slappna av. Jag blev ledsen över att jag inte kunde njuta av våren, fick panik över att tiden gick och att jag stod och stampade. Vilket bara ledde till att jag mådde ännu sämre. Det var ett enda stor kaos utan början och utan slut.


Resterande delar av serien Min utmattningsberättelse finner du här.

NÅGOT STÄMMER INTE | MIN UTMATTNINGSBERÄTTELSE, DEL 1

Bron symboliserar slutet och början på något nytt som en utmattning innebär.

Oktober 2013, ungefär ett halvår innan utmattningen, började jag känna av tecken som tydde på att något inte stod rätt till. Det började med att jag kände mig allt mer trött och allt mer stressad. Stress hade hittills varit mitt normaltillstånd, men nu började det eskalerar allt mer. Något stämde inte.

I mitten på november blev jag sjuk. Först i vanlig förkylning som sedan gick över i en kraftig halsinfektion. Jag har aldrig någonsin varit med om en så aggressiv halsinfektion. Den var orsakad av virus och inget kunde därför göras. I 10 dagar hade jag hög feber och mådde rejält dåligt. Detta var bara starten på en rad infektioner på grund av rejält nedsatt immunförsvar. 

Under denna tid studerade jag och bodde själv i min studentlägenhet långt ifrån familjen. Det hade hunnit bli december och i och med att jag inte såg ett slut på infektionen förberedde jag mig på att behöva fira jul ensam i min lägenhet. Men som tur var när dagen för hemgång var kommen lyckades jag packa och sätta mig på tåget. Det var nog mitt livs jobbigaste tågresa men väl hemma hos familjen började jag äntligen att tillfriskna, men jag kände mig aldrig helt frisk.

Efter en lång ledighet tog vårterminen vid, min sista termin på högskolan. Nu blev det allt mer påtagligt att jag inte var mig själv. Jag som brukade älska att skriva hade nu istället jättesvårt att formulera mig och tappade ord. Fick panik och ångest inför varje ny uppgift och mådde allmänt dåligt. Jag kände mig allt mer gråtfärdig, nedstämd och otrygg. Allt detta ledde till en stor kamp, jag ville så gärna få min examen. Om jag bara kunde orka lite till, sen skulle jag vara ledig och fri. Men stressen växte i rasande fart, det var redan för sent att rädda mitt sjunkande skepp. Jag kunde inte längre streta emot utan vågen av stress översköljde mig.

Den 1 april 2014 bröt jag ihop totalt och kunde inte längre få något gjort. Kroppen sa till slut ifrån. Av läkare fick jag vet att jag hade drabbats av utmattningssyndrom. Min kropp var helt slut! När jag väl slutade kämpa emot kände jag för första gången vilken enorm stress jag bar på. Det var som att någon hade ryckt mig ur en dimma. Plötsligt förstod jag hur påfrestad min kropp varit.

Det var ingen enskild händelse eller studierna som tog knäcken, utan jag hade ditintills levt med stress närvarande hela livet. Så min kropp hade under väldigt lång tid nöts ner tills att den inte längre kunde fungera normalt.

Den stunden när jag förstod att jag inte längre kunde leva som vanligt var den absolut värsta stunden i mitt liv. Mitt liv hade ju knappt börjat, jag hade så många drömmar, så många planer….! Från att ha varit en levnadsglad, sprallig och pratsam tjej blev jag väldigt tyst, sorgsen och nedstämd.

Men långt där inne visste jag att den levnadsglada tjejen fortfarande fanns, med en vilja av stål – en vilja att bli frisk! Jag började sakta vandra på en lång och krokig väg, med siktet instället på att bli frisk!


Resterande delar av serien Min utmattningsberättelse finner du här.