Oktober 2013, ungefär ett halvår innan utmattningen, började jag känna av tecken som tydde på att något inte stod rätt till. Det började med att jag kände mig allt mer trött och allt mer stressad. Stress hade hittills varit mitt normaltillstånd, men nu började det eskalerar allt mer. Något stämde inte.

I mitten på november blev jag sjuk. Först i vanlig förkylning som sedan gick över i en kraftig halsinfektion. Jag har aldrig någonsin varit med om en så aggressiv halsinfektion. Den var orsakad av virus och inget kunde därför göras. I 10 dagar hade jag hög feber och mådde rejält dåligt. Detta var bara starten på en rad infektioner på grund av rejält nedsatt immunförsvar. 

Under denna tid studerade jag och bodde själv i min studentlägenhet långt ifrån familjen. Det hade hunnit bli december och i och med att jag inte såg ett slut på infektionen förberedde jag mig på att behöva fira jul ensam i min lägenhet. Men som tur var när dagen för hemgång var kommen lyckades jag packa och sätta mig på tåget. Det var nog mitt livs jobbigaste tågresa men väl hemma hos familjen började jag äntligen att tillfriskna, men jag kände mig aldrig helt frisk.

Efter en lång ledighet tog vårterminen vid, min sista termin på högskolan. Nu blev det allt mer påtagligt att jag inte var mig själv. Jag som brukade älska att skriva hade nu istället jättesvårt att formulera mig och tappade ord. Fick panik och ångest inför varje ny uppgift och mådde allmänt dåligt. Jag kände mig allt mer gråtfärdig, nedstämd och otrygg. Allt detta ledde till en stor kamp, jag ville så gärna få min examen. Om jag bara kunde orka lite till, sen skulle jag vara ledig och fri. Men stressen växte i rasande fart, det var redan för sent att rädda mitt sjunkande skepp. Jag kunde inte längre streta emot utan vågen av stress översköljde mig.

Den 1 april 2014 bröt jag ihop totalt och kunde inte längre få något gjort. Kroppen sa till slut ifrån. Av läkare fick jag vet att jag hade drabbats av utmattningssyndrom. Min kropp var helt slut! När jag väl slutade kämpa emot kände jag för första gången vilken enorm stress jag bar på. Det var som att någon hade ryckt mig ur en dimma. Plötsligt förstod jag hur påfrestad min kropp varit.

Det var ingen enskild händelse eller studierna som tog knäcken, utan jag hade ditintills levt med stress närvarande hela livet. Så min kropp hade under väldigt lång tid nöts ner tills att den inte längre kunde fungera normalt.

Den stunden när jag förstod att jag inte längre kunde leva som vanligt var den absolut värsta stunden i mitt liv. Mitt liv hade ju knappt börjat, jag hade så många drömmar, så många planer….! Från att ha varit en levnadsglad, sprallig och pratsam tjej blev jag väldigt tyst, sorgsen och nedstämd.

Men långt där inne visste jag att den levnadsglada tjejen fortfarande fanns, med en vilja av stål – en vilja att bli frisk! Jag började sakta vandra på en lång och krokig väg, med siktet instället på att bli frisk!

---

Resterande delar av serien Min utmattningsberättelse finner du här.