I samband med att juni kom tog min sjukskrivning slut eftersom vårterminen var till ända och mina studier vara klara. Jag fortsatte att leta efter min väg framåt och försökte ta hand om mig på bästa sätt. Bara jag vilade lite till så skulle jag nog snart bli bra igen.
Hur jag än försökte vilade jag knappast, jag kunde inte finna ro. Min kropp befann sig i ett konstant panikslaget tillstånd och stresspåslaget var enormt. Mitt examensarbete kunde jag inte släppa utan det hängde konstant över mig. Eftersom jag ändå inte kunde vila bestämde jag mig för att göra ett försök att få det klart till höstterminen. Jag ville få det ur världen så fort som möjligt. Och sen skulle jag äntligen kunna vila!
Då det var sommar och varmt försökte jag peppa mig själv genom att sitta utomhus med alla mina böcker, papper och anteckningar. Jag jobbade på och kom framåt om än långsamt. Koncentrationen var låg och jag kände mig ständigt uppjagad och stressad över mitt projekt. Hur skulle jag någonsin få ihop det?
Inte nog med alla känslostormar, total brist på energi och panik, så började kroppen signalera ännu mer om att allt faktiskt inte stod rätt till. Jag blev under sommaren sjuk i förkylning eller halsinfektion så ofta som varannan vecka. Redan under våren hade jag blivit sjuk allt oftare men nu var det värre än någonsin.
Som om det inte redan var nog så började också ännu fler symtom att visa sig, jag tappade enorma mängder hår och eksem hade börjat dyka upp på olika ställen i ansiktet samt i hårbotten. Och värre skulle det bli. Men det visste jag inte då utan jag fortsatte att pusha för att bli färdig med min examen, jag kunde ju ana målsnöret! Och sen skulle jag minsann vila.
I augusti, efter ett samtal med min handledare, började jag dock inse att det inte skulle gå. Jag kom inte framåt i den takt jag behövde och det var inte värt att tvinga mig själv att prestera när min kropp ytterst tydligt sa ifrån. Jag blev tvungen att lägga examensarbetet på hyllan och koncentrerar mig på att ta hand om mig själv. Det kändes som ett fruktansvärt misslyckande men jag insåg att detta var det enda rätta. Jag fick lydigt lyssna på kroppen, vila först och jobba sen. För jag insåg att funkade inte jag funkade inget annat heller.
Resterande delar av serien Min utmattningsberättelse finner du här.
HÄLSOKLOK 